Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag saknar
att vara kär. Det var så fruktansvärt länge sedan att
jag inte minns så bra hur det känns. Jag minns bara
att det gjorde ont. Det kanske är därför jag saknar det.

Jag vill träffas, först på ett café och sen i hjärtat
- och jag vill lämna hjärnan snubblandes efter.

Känna nattluften skriva prosa om våra bara överkroppar
på balkongen medan vi röker ned glödande dikter till filtret
efter att ha knullat som poetiska porrstjärnor på den fåordiga
natthimlen. Inte ett ord vore felstavat i vår diktsamling.

Men nu känner jag mig som en penna utan papper.
Allt jag har skrivit har jag skrivit i sand.
Jag behöver en kropp att skriva på.
Jag behöver ett oskrivet blad.