Krokben

Man kan fråga sig vad man skulle ha att säga till en liten marsian. En sån där grön, antropomorfisk jävel - och ingen brainy science guy, utan en vanlig random utomjording. Om vi satt och hängde en kväll, jag rökte lite weed och han rökte lite schmeed (den marsianska motsvarigheten), vad skulle vi ha att prata om? Vad som är roligt för oss kanske är rent nonsens för en marsian, och tvärt om. Politik, filosofi, relationer, mat; alltihop kanske är helt främmande för min nyfunne vän. Men en sak som jag tror att jag skulle prata om, och som jag inbillar mig att han skulle kunna relatera till på sitt eget marsianska vis, är livets generella finurlighet. De där små grejerna i vardagen som gör att man stannar upp och tänker "världen; vilket förunderligt ställe det är egentligen".

En sån berättelse jag skulle dela med mig av handlar om en bild jag gjorde en gång. Det var ett par år sedan, när jag nyss börjat fippla med photoshop. Jag utgick ifrån en urgammal bild på mig själv med några skärsår i armen och bandage runt huvudet (some things never change), och jag hade någon vag idé om hur den skulle bli när den var klar. Men till det behövde jag en bild på ett äckligt, förfallet rum som bakgrund och jag googlade efter något som skulle passa. Jag hade inte ens en kamera på den tiden. Jag sökte på "scary room" och "creepy room" och liknande och det tog ganska lång tid, men till slut hittade jag en som blev bra. Kala, gulnade väggar och en ensam rostig brits mitt på det storrutiga golvet. Jag gjorde färdigt min bild.
Något år senare blev dagarna kortare igen och jag orkade bara inte nöta bort ett till lager av själen längs samma frostnupna Västeråsgator, så jag åkte till Asien. Jag drog omkring i ett halvår, ganska planlöst i lite olika länder. Stannade på varje plats tills jag kände för att dra vidare. Jag fastnade en månad i Phnom Penh, Kambodja (det enda man kan göra där är jobba som engelsklärare eller ta heroin - jag har aldrig känt någon dragning till läraryrket). Jag gjorde praktiskt taget ingenting av det man kan förväntas göra på besök i Phnom Penh, men ändå känns det som om jag var med om mer än de flesta. Jag fick spela pojkvän åt en dansk tjej som blev lite trakasserad av ett gäng Kambodjanska killar på en bar, jag bunkrade upp förnödenheter från de kambodjanska apoteken (vilka inte använder recept, så vad de än har är det bara att köpa - inklusive morfin) och jag träffade en "jewish new yorker" som jag hängde lite med, trots att hon tyckte att hon var all that, precis som alla amerikaner gör så fort de sätter sin fot utanför nordamerika. Fast det lustigaste av allt var nog ändå att jag ett par veckor in i min vistelse plötsligt fann mig själv i precis det rum som jag något år tidigare hittat på google när jag sökt efter en bakgrund till mitt lilla montage där hemma. Jag var där med en outhärdlig brittisk tjej som klängt sig fast vid mig trots att jag inte begrep ett ord av vad hon sa, och jag var i min egen lugna värld av kodein och benzo, så det var egentligen inte förrän senare jag reflekterade över vilket sammanträffande det var. Att jag googlat efter ett random läskigt rum som jag inte ens visste om det fanns på riktigt, och ett år senare så hamnar jag i just det rummet på andra sidan jorden utan att ha sökt mig dit. Folk hade dött i det rummet, men nu föddes en historia där.

Det skulle jag berätta för utomjordingen medan han la upp sina gröna små ben på bordskanten, och jag tror att han skulle dra en aning på smilbanden när han hörde det.
Who wouldn't?