Krokben

I höstas gjorde jag en sån där krokbensk utflykt till hamnen här i stan. En ganska avlägsen och isolerad del av hamnen, och de enda som någonsin bryr sig om att gå dit är grafittimålare. Det finns några Puppet-målningar där som är rätt fina, även om de är väldigt gamla nu. Jag hade inte varit där på väldigt länge, men det området har en sån där oljig atmosfär av förfallet och övergivet industriområde som jag inte kan hålla mig borta ifrån. De känns alltid som krossade rostiga hjärtan som pumpar smuts genom stadens kloakådror. Och det var där jag hittade mitt nya favorithus.


Staketet var nedrivet på ett ställe nära huset och jag kunde fladdra in. Första intrycket var att det var fruktansvärt förfallet, mörkt, trasigt och rått, och jag fick aldrig anledning att ändra den uppfattningen. Tvärt om kröp den äckliga ogästvänligheten bara närmare in på huden ju mer jag såg där inne. Ändå låg det en burk med mat i hallen, och i ett rum intill låg det ett oöppnat paket kaffe. Ingen kan väl bo här, tänkte jag. Gjorde det det så måste det vara en psyksjuk eller missbrukare, tänkte jag, för ingen frisk människa överlever det här utan droger. Det fanns två trappor i hallen - en uppåt och en nedåt - men jag undersökte långsamt de många små rummen på entréplanet först. Det var många fler rum än det såg ut som från utsidan, och många hade inga fönster vilket gjorde dem så mörka att jag fick undersöka dem genom att ta ett foto med blixt och sedan titta på bilden i kameran; det var ända sättet att se vad som fanns framför mig. Jag tänkte på vad jag skulle göra om jag stod i kolmörkret och såg på en bild att någon stod framför mig i rummet.


På övervåningen var det lite ljusare, åtminstone i de rum som hade fönster. Alla rutor var krossade men i ett av fönstren, längst bort i änden av övervåningen, hängde det en solblekt papegoja av trä. Jag hade lagt märke till den redan innan jag gick in i huset så jag var lite uppmärksam på det rummet. Det var lika fullt av bråte och skräp som resten av huset, men det var det enda rummet som också hade spår av inredning, om än väldigt lite. En matta, en byrå med hyllor och en ihoptejpad stol att sitta i bredvid ett litet bord - det var allt. Det låg en hammare och ett par arbetsknivar på golvet och byrån, och bland skräpet på det lilla bordet stod ett halvätet äpple och en använd engångstallrik med bestick på. Äpplet var alldeles färskt och hade just börjat bli brunt i köttet, som äpplen blir. Det märkliga var att jag varit i huset i säkert en halvtimme-trekvart och hur lång tid tar det för ett äpple att börja bli brunt? 10 minuter? Kanske 20, men inte mer. Jag stod alldeles stilla medan jag tänkte på vart den tagit vägen som nyss bitit i äpplet, men det var alldeles tyst omkring mig.


Om papegojan i fönstret kunnat prata så kanske... - men den bara hängde där, och jag gick vidare en stund innan jag gick tillbaka ned för trappan. Huset hade en lika mörk och förfallen utbyggnad som inte var mer än ett stort avlångt rum - säkert 20 meter långt - och med jämna mellanrum delat av skiljeväggar i betong. Alltid betong. Tung, stadig betong i räta grå linjer. Jag tänkte på de uråldriga grekiska ruinerna med sina pelare som kung Perikles lät bygga i Aten för 2500 år sedan och på hur de står där än idag och berättar sina berättelser så tyst om svunna tiders storhet, om kulturen som sitt eget konstverk och om antikens människors passion för den världsliga skönheten. Om den här smutsiga, trånga betongklossen stod kvar om 2500 år, vad skulle människorna då tänka om vår tid och om oss som lever nu? Inte skulle de tänka på lustfylld skönhet i alla fall, eller berusande ambition.
Rummet jag var i var så långt att fotstegen ekade lite genom den fuktiga luften. Nere i det mörkare hörnet av rummet låg några sidor ur ett par trasiga porrtidningar. Där har vi passionen, tänkte jag. Eller vad som är kvar av den. Jag har alltid undrat vad det är för typer som lämnar porrtidningar på svårtillgängliga platser.

För varje fotsteg i huset knastrade smutsen och skräpet under fötterna. Allt var så tyst och dött. Så stilla. Jag var det enda livet, och hade jag dött där och då så hade jag antagligen legat där än. Om inte några barn kommit och petat på mig med pinnar innan de sprungit och berättat för sina föräldrar.

Kvinnorna är döda kroppar och männen är barn som petar på dem med sina pinnar.