Krokben

Ned på knä. Vet du att kor är närmare besläktade med valar än med hästar? Du hade dina drömmar i en korg, och du minns den ända från barnsben som om den var full med guld under den skyddande duken av spänd förväntan. Det gyllene skenet speglades i dina ögon när du lättade på duken. Valar räknas också till tvåtåiga djur, trots att de inte har fötter att räkna tårna på. Glimmande drömmar, som skulle räcka hela livet! Du visste att du hade den största skatten av alla i ditt bröst. Att du bar den inom dig och att den aldrig skulle sina så länge du levde. Herakleitos skrev att solen har vidden av en människas fot, och 2600 år senare skulle en pojke i Västerås läsa de orden och sakna sommaren. Ditt guld kunde betala hela världens skuld, men varför skriver du om det i imperfekt? I dåtid. Är du imperfekt, vännen min? Var det bara kattguld i korgen, eller är den inte lika full längre? Kändes drömmarna större när du var liten, eller har korgen blivit tung att bära? Vad väger en dröm? Är den värd sin vikt i guld? Albert Camus skrev att den enda väsentliga filosofiska frågan är om livet är värt att leva; allt annat är bara tidsfördriv. Skimmret är så svagt i dina ögon när du tittar ner i din bröstkorg idag. Glänser det inte där inne? Var det då du började leta efter guldet i andra. Du sa att du föredrog stiliga män men för mig kunde du göra ett undantag, och jag skakade av hur du rörde ditt huvud när du slöt läpparna runt mig. 1922 skrev Ludwig Wittgenstein i Tractatus Logico-Philosophicus att lösningen på livets problem gestaltas i försvinnandet av problmet. Ett kaoshjärta på en obäddad säng. Du trodde du hittat lite nytt guld till din korg, men det var bara månljuset som speglades i mina ögon när de tårades. Att för första gången se botten på sina drömmars korg stryper luftvägarna en aning. Men galning, lämna den här drömmen, och försök att hitta en annan. Du kommer att hitta en där du simmar i de tvåtåigas vatten igen, och rider barbacka på oskuldens slätter. Ingenting kommer att vara i imperfekt. Smutsen under naglarna kommer att vara stjärnstoft igen, och att oljan tar slut i jorden är bara på låtsas. Allting kommer att bli bra igen. Ponnyn du ville ha när du var liten har aldrig läst Camus, och solen har vidden av valars tår. Allting är bra igen.

Man kan fråga sig vad man skulle ha att säga till en liten marsian. En sån där grön, antropomorfisk jävel - och ingen brainy science guy, utan en vanlig random utomjording. Om vi satt och hängde en kväll, jag rökte lite weed och han rökte lite schmeed (den marsianska motsvarigheten), vad skulle vi ha att prata om? Vad som är roligt för oss kanske är rent nonsens för en marsian, och tvärt om. Politik, filosofi, relationer, mat; alltihop kanske är helt främmande för min nyfunne vän. Men en sak som jag tror att jag skulle prata om, och som jag inbillar mig att han skulle kunna relatera till på sitt eget marsianska vis, är livets generella finurlighet. De där små grejerna i vardagen som gör att man stannar upp och tänker "världen; vilket förunderligt ställe det är egentligen".

En sån berättelse jag skulle dela med mig av handlar om en bild jag gjorde en gång. Det var ett par år sedan, när jag nyss börjat fippla med photoshop. Jag utgick ifrån en urgammal bild på mig själv med några skärsår i armen och bandage runt huvudet (some things never change), och jag hade någon vag idé om hur den skulle bli när den var klar. Men till det behövde jag en bild på ett äckligt, förfallet rum som bakgrund och jag googlade efter något som skulle passa. Jag hade inte ens en kamera på den tiden. Jag sökte på "scary room" och "creepy room" och liknande och det tog ganska lång tid, men till slut hittade jag en som blev bra. Kala, gulnade väggar och en ensam rostig brits mitt på det storrutiga golvet. Jag gjorde färdigt min bild.
Något år senare blev dagarna kortare igen och jag orkade bara inte nöta bort ett till lager av själen längs samma frostnupna Västeråsgator, så jag åkte till Asien. Jag drog omkring i ett halvår, ganska planlöst i lite olika länder. Stannade på varje plats tills jag kände för att dra vidare. Jag fastnade en månad i Phnom Penh, Kambodja (det enda man kan göra där är jobba som engelsklärare eller ta heroin - jag har aldrig känt någon dragning till läraryrket). Jag gjorde praktiskt taget ingenting av det man kan förväntas göra på besök i Phnom Penh, men ändå känns det som om jag var med om mer än de flesta. Jag fick spela pojkvän åt en dansk tjej som blev lite trakasserad av ett gäng Kambodjanska killar på en bar, jag bunkrade upp förnödenheter från de kambodjanska apoteken (vilka inte använder recept, så vad de än har är det bara att köpa - inklusive morfin) och jag träffade en "jewish new yorker" som jag hängde lite med, trots att hon tyckte att hon var all that, precis som alla amerikaner gör så fort de sätter sin fot utanför nordamerika. Fast det lustigaste av allt var nog ändå att jag ett par veckor in i min vistelse plötsligt fann mig själv i precis det rum som jag något år tidigare hittat på google när jag sökt efter en bakgrund till mitt lilla montage där hemma. Jag var där med en outhärdlig brittisk tjej som klängt sig fast vid mig trots att jag inte begrep ett ord av vad hon sa, och jag var i min egen lugna värld av kodein och benzo, så det var egentligen inte förrän senare jag reflekterade över vilket sammanträffande det var. Att jag googlat efter ett random läskigt rum som jag inte ens visste om det fanns på riktigt, och ett år senare så hamnar jag i just det rummet på andra sidan jorden utan att ha sökt mig dit. Folk hade dött i det rummet, men nu föddes en historia där.

Det skulle jag berätta för utomjordingen medan han la upp sina gröna små ben på bordskanten, och jag tror att han skulle dra en aning på smilbanden när han hörde det.
Who wouldn't?

I höstas gjorde jag en sån där krokbensk utflykt till hamnen här i stan. En ganska avlägsen och isolerad del av hamnen, och de enda som någonsin bryr sig om att gå dit är grafittimålare. Det finns några Puppet-målningar där som är rätt fina, även om de är väldigt gamla nu. Jag hade inte varit där på väldigt länge, men det området har en sån där oljig atmosfär av förfallet och övergivet industriområde som jag inte kan hålla mig borta ifrån. De känns alltid som krossade rostiga hjärtan som pumpar smuts genom stadens kloakådror. Och det var där jag hittade mitt nya favorithus.


Staketet var nedrivet på ett ställe nära huset och jag kunde fladdra in. Första intrycket var att det var fruktansvärt förfallet, mörkt, trasigt och rått, och jag fick aldrig anledning att ändra den uppfattningen. Tvärt om kröp den äckliga ogästvänligheten bara närmare in på huden ju mer jag såg där inne. Ändå låg det en burk med mat i hallen, och i ett rum intill låg det ett oöppnat paket kaffe. Ingen kan väl bo här, tänkte jag. Gjorde det det så måste det vara en psyksjuk eller missbrukare, tänkte jag, för ingen frisk människa överlever det här utan droger. Det fanns två trappor i hallen - en uppåt och en nedåt - men jag undersökte långsamt de många små rummen på entréplanet först. Det var många fler rum än det såg ut som från utsidan, och många hade inga fönster vilket gjorde dem så mörka att jag fick undersöka dem genom att ta ett foto med blixt och sedan titta på bilden i kameran; det var ända sättet att se vad som fanns framför mig. Jag tänkte på vad jag skulle göra om jag stod i kolmörkret och såg på en bild att någon stod framför mig i rummet.


På övervåningen var det lite ljusare, åtminstone i de rum som hade fönster. Alla rutor var krossade men i ett av fönstren, längst bort i änden av övervåningen, hängde det en solblekt papegoja av trä. Jag hade lagt märke till den redan innan jag gick in i huset så jag var lite uppmärksam på det rummet. Det var lika fullt av bråte och skräp som resten av huset, men det var det enda rummet som också hade spår av inredning, om än väldigt lite. En matta, en byrå med hyllor och en ihoptejpad stol att sitta i bredvid ett litet bord - det var allt. Det låg en hammare och ett par arbetsknivar på golvet och byrån, och bland skräpet på det lilla bordet stod ett halvätet äpple och en använd engångstallrik med bestick på. Äpplet var alldeles färskt och hade just börjat bli brunt i köttet, som äpplen blir. Det märkliga var att jag varit i huset i säkert en halvtimme-trekvart och hur lång tid tar det för ett äpple att börja bli brunt? 10 minuter? Kanske 20, men inte mer. Jag stod alldeles stilla medan jag tänkte på vart den tagit vägen som nyss bitit i äpplet, men det var alldeles tyst omkring mig.


Om papegojan i fönstret kunnat prata så kanske... - men den bara hängde där, och jag gick vidare en stund innan jag gick tillbaka ned för trappan. Huset hade en lika mörk och förfallen utbyggnad som inte var mer än ett stort avlångt rum - säkert 20 meter långt - och med jämna mellanrum delat av skiljeväggar i betong. Alltid betong. Tung, stadig betong i räta grå linjer. Jag tänkte på de uråldriga grekiska ruinerna med sina pelare som kung Perikles lät bygga i Aten för 2500 år sedan och på hur de står där än idag och berättar sina berättelser så tyst om svunna tiders storhet, om kulturen som sitt eget konstverk och om antikens människors passion för den världsliga skönheten. Om den här smutsiga, trånga betongklossen stod kvar om 2500 år, vad skulle människorna då tänka om vår tid och om oss som lever nu? Inte skulle de tänka på lustfylld skönhet i alla fall, eller berusande ambition.
Rummet jag var i var så långt att fotstegen ekade lite genom den fuktiga luften. Nere i det mörkare hörnet av rummet låg några sidor ur ett par trasiga porrtidningar. Där har vi passionen, tänkte jag. Eller vad som är kvar av den. Jag har alltid undrat vad det är för typer som lämnar porrtidningar på svårtillgängliga platser.

För varje fotsteg i huset knastrade smutsen och skräpet under fötterna. Allt var så tyst och dött. Så stilla. Jag var det enda livet, och hade jag dött där och då så hade jag antagligen legat där än. Om inte några barn kommit och petat på mig med pinnar innan de sprungit och berättat för sina föräldrar.

Kvinnorna är döda kroppar och männen är barn som petar på dem med sina pinnar.